1 år som sjukpensionär

Detta är en annan av mina självupplevda erfarenheter som sjukpensionär.

Den 19 Maj 2026 är det exakt 1 år sedan jag blev sjukpensionär och är nu utskriven från arbetsförmedlingen förgott där jag varit inskriven sen 2003. Jag känner att tiden räcker till mer på ett annat sätt nu. När jag deltog i arbetsförmedlingens arbetsmarknadspolitiska program kände jag ingen som helst frihet utan bara en slags mental stress där jag tvingades till att delta i något som inte gav mig någonting mer än pengar, jag kom inte framåt i livet på något sätt alls utan kände bara att jag måste delta för att få aktivitetsstöd och att någon annan tjänade storkovan på att jag deltog och detta pågick i 22 år!! Men nu är detta slöseri med mitt liv äntligen förbi och arbetsförmedlingen har nu äntligen efter 22 år förstått att jag aldrig mer kan få jobb pga min funktionsvariation, Jag jobbade för långsamt, ingen ville anställa mig och att köpa in dom hjälpmedel jag behövde var tydligen alldeles för dyrt. Man måste tydligen idag vara helt perfekt på alla sätt, ha rätt utbildning, uppfylla arbetsmarknadens stränga krav, klara av högt tempo med konstant stress och att jobba i en viss förutbestämd hastighet…väldigt få personer om ens någon alls klarar av denna "robottakt" som varenda jobbannons beskrev i detalj.

Nu har jag lagt detta bakom mig och ett nytt sätt att "känna frihet" har just börjat. Jag håller på med att läsa hemifrån till radioamatör och att ta mitt första instegscertifikat till radioamatör, det kommer ta något år innan jag kan göra det 1:a provet (det finns 2 prov) men det har jag gott om tid till nu och behöver inte ens tänka på något distraherande jobb eller griniga chefer som avbryter mina fritidsaktiviteter. Jag bryr mig inte heller om läkarnas eller vanligt folks dumma påståenden att jag inte klarar av vissa saker.

Jag har redan fått delar av min rörelsefrihet förstörd av hjälpmedelscentralen hisings backa som påstod att jag inte fick köra till COOP bäckebol med elscootern jag fick utskrivet för några år sen utan fick bara köra vissa kortare sträckor inom mitt bostadsområde. Min läkares senaste deprimerande läkarintyg där hon påstod att jag inte kunde köra bil längre och min syster som påstod att jag inte fick köra bil när jag skulle förnya mitt körkort hos transportstyrelsen samt att jag inte klarade av att köra hjullastare…men herregud, säg någonting jag kan göra istället…något mer uppmuntrande som ger glädje.

I mitten av Maj 2026 ska jag få besked om den trehjuliga elcykeln jag sökt bidrag till och jag hoppas verkligen att det beskedet ger något positivt resultat för jag är i mycket stort behov av en trehjulig cykel samt att det är mitt enda sätt att gratis komma ut vart jag vill utan att behöva vänta på färdtjänsten och behöva betala dyra fakturor. Den 19:e April kom beskedet att Norrbacka stiftelsen beslutat bevilja min ansökan med 20 000 kr, det räckte inte på långa vägar till den trehjuliga elcykeln jag tänkt skaffa från början men det räckte till en recumbent motionscykel att ha inomhus och träna med. Tyvärr får jag fortsätta få dyra månadsfakturor från färdtjänsten som min tanke var att slippa betala varje månad men nu har jag i alla fall en motionscykel att träna benen och allmänhälsan med.

Det känns nu som att jag äntligen har ett eget liv med oändlig semester och fritidsaktiviteter. Jag behöver inte längre planera semestern och jag har nu oändligt mycket mer ledigt än bara dom 20 dagar om året som arbetsförmedlingen beviljar dig. Jag kan delta i vad som intresserar mig utan att behöva redovisa frånvaro, jag kan resa utanför Sverige och jag har förutom att jag pluggar hemifrån i egen takt också funderat på att lära mig luftvapenskytte eller bågskytte, lära mig paddla kajak eller lära mig köra vattenskoter. Dom 2 sistnämda kan dock bli svårt med rollator. Att träffa folk och prata med kan jag också göra och jag behöver inte delta i något arbetsmarknadspolitiskt program för att vara social, det kan man vara ändå.